Svenskar solidariserar sig med de som söker efter försvunna i Mexiko

Efter ett radioprogram av Lotten Collin, Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent om de som söker efter sina nära och kära som är försvunna i norra Mexiko så solidariserade sig flera radiolyssnare med sökarna (Las Rastreadoras).

Las Rastreadoras betyder "Sökarna" och består av kvinnor som söker efter sina försvunna barn. Hittills har de hittat 43 kroppar i norra Sinaloa. Foto: Lotten Collin/Sveriges Radio.
Las Rastreadoras betyder ”Sökarna” och består av kvinnor som söker efter sina försvunna barn. Hittills har de hittat 43 kroppar i norra Sinaloa. Foto: Lotten Collin/Sveriges Radio.

Översättning av en artikel i veckotidningen Rio Doce från Sinaloa i norra Mexiko: Las Rastreadoras (Svenska: sökarna) får humanitärt bistånd av svenska medborgare

Los Mochis, Sinaloa: Gruppen som som söker försvunna i norra delen av staten, som populärt kallas för ”Las Rastreadoras” (Svenska: sökarna) har fått internationell hjälp av radiolyssnande svenskar som solidariserade sig med saken efter att ha hört ett reportage om det på svensk nationell radio.

Journalisten Lotten Collin som var här för att följa gruppen under en av deras ständiga sökningar och gjorde ett reportage om gruppen som sändes i Sverige.

Radiolyssnare blev rörda och bad radion att organisera internationellt humanitärt bistånd.

Radioyssnarna bidrog med 500 USA-dollar som sändes till ett konto i Mexiko.

Reportage av Lotten Collin: Mexikanska mammor söker sina barn

Närmare 30 000 personer beräknas ha försvunnit i knarkkriget – många av dem ungdomar. Polisen misstänks vara inblandad i många av försvinnandena. Det har gjort att en grupp kvinnor i delstaten Sinaloa i norra Mexiko börjat söka på egen hand.

Vår Latinamerikakorrespondent har följt med dem.

Hör Lotten Collins längre reportage om Sökarna.

En ryggsäck och två skor. Och så gulnade ben.

– De kan vara rester från ett litet djur eller en ung människa, säger Mirna Nereyda Medina och gräver i jordhögen.

Hon grundade gruppen Las Rastreadoras (”Sökarna”) för två år sedan, när hennes son Roberto försvann spårlöst.

– Polisen verkade ointresserade av att ta reda på vad som hänt, så jag började leta efter andra kvinnor som var i samma situation, säger Mirna.

I dag består Las Rastreadoras av 211 kvinnor som gräver efter sina barn på platser de blir tipsade om.

– Vittnen föredrar att kontakta oss för myndigheterna här är så korrupta, säger Mirna.

Hittills har gruppen hittat 43 kroppar. Det är fler än polisen. Men våldet ökar i Sinaloa och alltfler ungdomar försvinner spårlöst.

– Jag vill inte tro att min dotter är död men om hon är borta, så vill jag ändå hitta hennes kropp, för att ge henne en kristen begravning, säger Irma.

Det är tre månader sedan hennes 21-åriga dotter Sumiko försvann.

– Det hade blivit sent, och jag ringde henne för att fråga var hon var någonstans. Hon skulle ju bara åka en sväng med sin kusin. Jag hörde på hennes röst att något var fel. Hon sa att hon var tvungen att lägga på, för en polispatrull följde efter deras bil. Efter det vet jag inget mer, säger Irma.

Sumiko är en av de totalt 400 ungdomar som försvunnit i Sinaloa de senaste två åren.

– Hon var… hon är min äldsta dotter. Vi stod varandra väldigt nära, säger Irma.

Ett längre reportage av Lotten Collin i Studio Ett: Mexikanska ungdomar försvinner i knarkkriget

– Här verkar någon ha grävt i marken, säger Maria Elsy och sätter spaden i jordhögen.

Efter någon minut tar det stopp, hon stöter på en brunsvart torkad massa.

– Det ser ut att vara brända kläder. Eller kanske en djurhud, säger Maria Elsy.

– Ibland begraver de djur eller sopor i samma grav som människokroppar för att försvåra sökandet.

Det är en märklig syn. Ett 20 tal kvinnor går runt i halmhattar och blommiga sjalar som skydd mot den starka solen. I händerna har de spadar för att gräva efter sina försvunna barn.

De kallar sig ”Las Rastreadoras” – Sökarna. Irma är här för första gången.

– Jag vill inte tro att hon är död, jag känner att hon lever. Men om hon är borta så vill jag ändå hitta hennes kropp, för att ge henne en kristen begravning, säger Irma.

Det är tre månader sen hennes 21-åriga dotter Sumiko försvann.

– Det hade blivit sent och jag ringde henne för att fråga var hon var någonstans. Hon skulle bara åka en sväng med sin kusin. Jag hörde på hennes röst att något var fel. Hon sa att hon var tvungen att lägga på, för en polispatrull följde efter deras bil.

– Jag sa: lägg inte på, avsluta inte samtalet, men sen försvann hon.

Signalerna gick fram ända till klockan tre på eftermiddagen dagen därpå, men ingen svarade. Sen dess har Irma inte hört något alls.

Bredvid Irma står hennes syster Reina, som är mamma till Eduardo, kusinen som körde bilen.

– Jag åkte runt till alla polisstationer för att fråga efter våra barn men ingenstans visste de nåt. Poliserna och åklagarna verkade inte intresserade av att ta reda på vad som hänt våra barn, säger Reina.

– De började säga att Eduardo var med i en av knarkkartellerna. Om min son gjort något fel så borde de ju gripa honom – inte döda honom, säger Reina.

Irma gräver lite håglöst i marken men jorden är hårt packad och det är svårt för spaden att tränga igenom.

– Jag visste att min dotter hade vissa vänner som inte var bra. Jag försökte säga till henne att hon skulle hålla sig borta men hon sa bara att jag inte skulle oroa mig.

– Här i Sinaloa är det svårt att undvika samröre med knarkkartellerna. De unga går på fester och möter allt det där, oavsett om dom vill eller inte. Min dotter hade många vänner som arbetade och pluggade, och så några som… inte var bra, säger Irma.

– Sumiko var… hon är min äldsta dotter, och vi står varandra väldigt nära. Det är bara tre månader sen hon försvann, och jag kan inte förstå hur jag ska orka. Men det finns kvinnor här som letat efter sina barn i flera år. De har all min respekt, säger Irma.

Runt omkring oss står unga och gamla kvinnor och gräver.

Vissa är här för femte, sjätte gången, andra har varit med sedan starten för snart två år sedan, när Mirna Nereyda Medina grundade Las Rastreadoras.

Mirnas son Roberto försvann utanför en bensinmack, där han jobbade med att sälja piratkopierade CD-skivor. En svart jeep körde iväg med honom. Det var den 14 juli 2014. Dagen efter gick Mirna till polisen.

– Polisen sa till mig att de inte sökte efter försvunna. Jag insåg att jag var tvungen att leta efter min son på egen hand och började kontakta andra kvinnor i samma situation på Facebook.

– Idag är vi 200 familjer som söker efter försvunna anhöriga, säger Mirna.

Hittills har Las Rastreadoras hittat 43 kroppar, många fler än polisen.

– Det är för att folk inte litar på myndigheterna, så de tipsar hellre oss, säger Mirna.

– I 80 procent av fallen så misstänks polisen vara inblandad i försvinnandena på ett eller annat sätt, säger Mirna.

Hon tittar upp mot vägkanten, där fem polisbilar står uppradade. Idag är Las Rastreadoras kända i Mexiko och har till och med blivit nominerade till Nobels fredspris. Berömmelsen har gjort att Mirna tagit emot flera dödshot – och numera får hon polisbevakning – som skydd mot andra poliser.

– De här poliserna arbetar för Beltran Leyva-kartellen. Och nu är vi inne i Sinaloakartellens område, så de skyddar mig mot den lokala polisen här, säger Mirna.

– Det är en skam att Mexiko är så korrumperat – det här är ett land där 43 studenter kan försvinna spårlöst efter att ha gripits av polis.

– När de 43 lärarstudenterna försvann i södra Mexiko 2014 blev det tydligt att staten inte går att lita på, myndigheterna är medbrottslingar. Och uppmärksamheten gjorde att fler vågade anmäla sina försvunna anhöriga, säger Mirna.

Minst 27 000 personer har försvunnit i knarkkriget de senaste tio åren. 80 000 har dödats.

Sinaloa i norra Mexiko har drabbats hårt av våldet. Här strider två karteller om makten över opiumfälten och transportvägarna till USA. Dels Beltrán Leyva-kartellen och dels den mäktiga Sinaloa-kartellen, en av världens största kriminella nätverk.

Efter några timmar ropar Mirna åt kvinnorna att lägga sina spadar på bilflaken. Vi ska åka vidare till nästa ställe. Själv hoppar Rastreadoras ledare in i baksätet på min bil.

– Ofta vet vi inte var polisen slutar och knarkkartellerna börjar. Det är samma folk i olika kläder.

– Men det finns en skillnad. Kartellerna torterar sina offer, hänger upp dem i träden eller i broräcken så att alla ska se. Polisen däremot, gräver ner kropparna så att dom aldrig ska hittas, säger Mirna.

Sedan pekar hon att vi ska köra av vid Juan José Rios, en av Sinaloas farligaste städer.

– Jag har fått okej från Beltran Leyva-kartellen att köra in här, förutsatt att vi har med oss den lokala polisen som de kontrollerar, säger Mirna.

– Men skulle den federala polisen dyka upp så kommer de tro att jag tjallat, och då är det ute med mig, säger hon.

Min chaufför tittar oroligt på motorcyklarna i backspegeln.

– Ser du dem? De håller koll på oss och rapporterar uppåt vad vi gör, säger han.

Vi kör in på en liten jordväg, längs med en flod.

– Ser du den här flodvallen här. Den är perfekt för att begrava kroppar, säger Mirna, och instruerar bilkaravanen att stanna.

– Kom ihåg att gå i grupper om fyra och var effektiva, vi kan inte stanna länge här, säger Mirna.

Kvinnorna tar sina spadar och börjar sprida ut sig längs flodbädden. Själv knackar jag på bilrutan på polisbilen längst fram. Därinne i luftkonditioneringen sitter den lokale polischefen.

– Las Rastreadoras gör ett ädelt arbete. De har mycket energi och vi stödjer dem, men de har ju inte rätt utrustning, säger polischefen, och tittar ut på kvinnorna som gräver i den 43-gradiga hettan.

Varför är det så många som försvinner här i Sinaloa?

– Det kan jag inte svara på, säger polischefen.

Det sägs att den lokala polisen är inblandad i många av fallen.

– Nej, det vet jag inget om. Här håller vi oss till realiteter, vi har inte tid med dina gissningar, säger polischefen och fingrar på fönsterknappen, som för att dra upp bilrutan.

Har polisen någon sorts kontakt med kartellerna?

– Nej, nej. Vi har inga såna förbindelser, säger polischefen.

En bit bort står Mirna och gräver tillsammans med Javier. Han är lärare men har bett om ledigt från jobbet för att vara med och leta.

– Det här är en speciell dag. Det ryktas att min son fördes hit när han försvann. Det är tre år sen nu. Jag bryr mig inte längre om vem det var eller varför. Jag vill bara hitta hans kvarlevor, säger Javier.

– Jag hoppas att de skyldigas hjärtan kanske mjuknat. Att de kan tänka sig att avslöja var han ligger nedgrävd, säger Javier.

Han är här med sin fru och tre döttrar, en av dem är höggravid.

Sedan ropar Mirna till. Hon har hittat gulnade ben i gropen, tillsammans med ett par skor och en ryggsäck. Ingen i gruppen känner igen kläderna men Mirna säger att de gulnade benen kan vara människoben.

– Antingen är det från ett litet djur eller från en ung människa, säger Mirna och lägger ner benen i en påse för att ta med till analys.

En bit därifrån står Irma och Reina, systrarna vars barn försvann för tre månader sen.

– Den där kvinnan, säger Irma och pekar på Rastreadoras ledare, hon är stark. Mirna är en krigare. Hon har lärt oss att vi bara har varann. Det här är vår kamp, säger Irma.

Reina börjar plötsligt gråta hejdlöst.

– Min tjockis, min lilla tjockis. Var är du? Jag önskar att våra barn bara skulle dyka upp bakom en kulle och skrika: Här är vi! snyftar Reina.

Irma ger henne en cigarrett. Solen är obönhörlig, och polisbilarna tutar för att markera att vi inte kan stanna länge till.

Reina tar ett bloss.

– Jag försöker vara stark. Men det finns stunder då jag går sönder inuti, säger hon.

Annonser

Publicerat av

Tony Karlsson

Mexikofreak, före detta metallarbetare, omskolad till programmerare, ...

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s